söndag 27 mars 2011

Förväntan!

Blomsterknopp halsband
Våren är på kommande.
För Miia-smyckens del betyder den kommande månaden att jag skall förbereda inför en kvinnohelg helgen 29.4-1.5. Med stor spännig och förväntan tänker jag på helgen. Det blir en utmaning.

För tre år sedan deltog jag själv för första gången i kvinnohelgen. Den kom att betyda mycket för mig och min utveckling till en  mera hel kvinna. Året efter fick miia-smycken sin start just på den weekenden.
Nu i år skall jag få delta och ha miia-smycken med till försäljning.

Inte hade jag det första året jag deltog kunnat tro att den helgen skulle förändra mig och mitt liv.
Inte kunde jag föreställa mig att jag efter två år skulle ha ett litet företag, inte kunde jag föreställa mig alla människomöten, smyckeskvällar eller ens tro att jag skulle ha en önskan att förändras.

Tills den våren hade min största rädsla varit att förändras.

I år ser jag framemot helgen.
Med spänning och medveten om att jag inte vet vad som händer sen!

lördag 26 mars 2011

VÅRKNOPPAR



 Vårknoppar.

Just nu förbereder sig naturen för att snart slå ut i blom. Vädret pendlar mellan köld och värme men redan nu kan man se hur naturen förberedes för det färgsprakande vårspelet som kommer. Knoppar som sväller, videblom. Snön smälter och låter den kala marken möta solens värmande strålar.

I mitt liv har det varit en vinter period, med stillhet och vila. Men under tiden som vintern tvingat mig till vila har frön till nytt liv förberetts för våren. Vintern kan gå hårt fram och vissa grenar dör bort och måste beskäras. I mitt liv har den stora Trädgårdsmästaren beskurit mina grenar, bundit upp grenar som böjts till marken.

Grenar som stulit näring av de fruktbärande grenarna måste bort.
Ibland gör det ont, ibland är det en befrielse.

Vintern blir aldrig längre än den tid som den ges.

För mig tog det tid att acceptera att vinter betyder vila. Jag stormade mina höststormar långt längre än det hade behövts. Rasade och stressade och gav mig ingen ro. Det bara slet på mina grenar.

Men sen när jag rasat klart och gav mig ro kunde vintern söva och den stora Trädgårdsmästaren kunde skrida till verket. Sakta och försiktigt har Han beskurit.

Nu kommer snart en ny årstid.
Vårknopparnas tid.

onsdag 23 mars 2011

Smyckes -krisgruppen.... en lyssnande vän!

Idag ringde en väninna och frågade om hon fick sticka sig in en stund på eftermiddagen.
Stunden före min väninna ringde hade jag suckat tyst för mig själv och undrat om jag borde ringa mina föräldrar om lite handräckning med eftermiddagens logistik.

Förmiddagen hade varit bråd och intensiv.Telefonsamtal hit och dit. Viktiga uppdrag som skall genomföras och två små som behöver sin mamma. Och tredje dottern skall skjutsas till övningar på eftermiddagen.
Min ork höll på att ta slut.

Jag gladde mig  åt väninnans besök, så trevligt att få prata en stund, dricka en kopp kaffe och njuta av sällskapet .

Jag förstod inte genast att min suck om hjälp blivit hörd.

Men väninnans överaskande besök hjälpte mig.
Hon hjälpte mig med logistiken och skötte om de små när jag skjutsade äldsta dottern och hon åkte och hämtade dottern när övningen var klar. Den praktiska hjälpen var härlig och sällskapet gav ny kraft!
Själv sa hon- När jag startade imorse visste jag inte att jag skulle hit!
Men hit skulle hon!

Tack min kära vän för att du lyssnade till uppmaningen att ringa mig idag!

Och som mellandottern sa: He e hon som bruka koma tå mamma har smyckes-krisgruppen......( smyckes-Café för kvinnor : D )

tisdag 22 mars 2011

Kärlek!

Armbandet-MINNE






Min Syster  är en gåvogivare. Visst är det fantastiskt med människor som älskar att ge!
Utan att fråga efter något i utbyte. Det är kärlek!

Min syster har varit till stor hjälp och stöd för mig.
Under den senaste tiden har samtalen varit många.
Hon har pushat, uppmuntrat, lockat, gett praktisk hjälp och råd.
Hon är GULD värd!

Nästa smycke jag tillverkar skall få namnet "gåva" och vara tillägnat henne!

Om du tycker om second hand ska du besöka Linas comeagain shop!

söndag 20 mars 2011

En liten stund av Carpe Diem i villa Villerkulla!



Halsbandet LYCKA!
I går fylldes vårt hus av familj, släkt och vänner.
En av våra döttrar fyller snart år och vi hade kalas.

Jag tyckte själv att jag inte hunnit ställa till som jag önskat.
Hjälpköket svämmade över, bastun blev förvaring för saker som behövde plockas undan.
Bakningen sköttes till stor del i butiken.

Men festen blev den bästa fest en liten flicka och hennes mor kan tänka sig!

Glada gäster. Skratt och lek. Spring och glada tjut!
Kurragömma och dans, brottningsmatsch och ta-fatt kring bordet, teater och sång!
Popcornen och vindruvorna smakade mums.

Det kändes så gott att få vara tillsammans med vänner.
Det kändes bra att se dom vuxna leka tillsammans med barnen.
Allvar och skratt blandades i en härlig röra!

Dom stela "vuxen-maskerna" åkte av och barnen innuti oss tittade fram.
Vårt hem förvandlades till en "villa villerkulla" för en stund och t.o.m. jag kunde slappna av.

Så skönt för själen att släppa fram barnet, att njuta av livet och ta emot den stund som ges!
En liten stund av Carpe Diem!

lördag 19 mars 2011

MIIA-SMYCKEN SHOP!

Äntligen!
Nu har miia-smycken/shop officiellt öppnat!

Det har blivit många stunder framför datorn. Min kära syster har fungerat som mentor och hjärpt mig på distans med shoppens uppbyggnad. Det har varit både skratt och förtvivlan. Ganska nöjd blev jag. Men vissa saker får jag fila på. Nu lever jag i spänning! Hur kommer Miia-smycken att tas emot? Kommer de som gillar miia-smycken att hitta till shoppen? Det får tiden utvisa! Nu får jag glädjas över dethär steget! Tänk! En alldeles egen shop! :)

Vill tipsa Er om att under öppningshelgen har Miia-smycken ett erbjudande.
Alla köpare får ett par Classic-örhängen i present!

Du som vill får gärna tipsa vidare om Miia-smyckens shop!
Du hittar shoppen på adressen: http://miia-smycken.fi/shop 

torsdag 17 mars 2011

Från dröm till verklighet! /Haaveesta totta!


www.miia-smycken.fi/shop

Det här är en dröm som förverkligats!
Tämä toive on toteutunut!

I liten skala men på riktigt! En alldeles egen affär!
Pienessä muodossa, mutta ihan oikeasti! Ikioma kauppa!

Välkommen till Miia-smyckens alldeles egna nätbutik!
Tervetuloa Miia-smycken omaan kauppaan!

Nu väntar jag med spänning på hur butiken tas emot av Er!
Nyt odotan jännityksellä kuinka kauppa vastaanotetaan!

Den här drömmen har jag haft en längre tid men inte trott att den skulle bli möjlig. Minulla on ollut tämä haave pidemmän aikaa mutta en uskonut sen toteutuvan!

Drömmar kan bli verklighet! Haaveista voi tulla totta!

VÄLKOMMEN! TERVETULOA!
http://miia-smycken.fi/shop

söndag 13 mars 2011

Konsten att fylla en tom kärleks tank


Tänk om man kunde sätt "kärlekstanken" på laddning som man gör med mobiltelefonen.
När batteriet signalerar "lågt batteri" skulle mera kärlek automatiskt tillföras.

Mina barn kommer till mig när de behöver bli om pysslade,kramade, tröstade, Älskade. De stöppslar i sina kärlekstankar och laddar sina batterier av min kärlek till dem, det är deras livskraft.

Min kärlekstank får fyllas av de Ord som säger att jag är högt Älskad, för den jag är, för den jag är skapad till att vara. Oavsett hur det känns, vad jag än själv tänker om mig eller vad andra tycker.

__________________________________________________________________

Nu på våren är det ett härligt ljus. Fast snön ännu ligger djup börjar vinden tala om vår. Luften är varm och behaglig och lockar till utomhus vistelse. På bilden är ett nytt halsband i mörkblåa och druvfärgade sötvattensnugetter. Halsbandet är ett HOPP halsband. Själva sötvattenspärlorna är inte av felfri kvalite´. Många av dem har släta ytor, pärlemor skador, ojämnheter, färgchateringar men helheten är alldeles bedårande. Det ger oss vanliga skavankfulla "pärlor" Hopp!

torsdag 10 mars 2011

Luotu / Skapad

Välillä sydän on yhtä hauras kuin lasihelmi kämmenessä!
Sana tai katse voi murskata sydäntä ja lannistaa mieltä.

Sinun ei tarvitse verrata itseäsi, et tarvitse etsiä vahvistusta muista ihmisistä koska arvosi ei ole muitten silmissä vaan arvosi on siinä mihin sinut on luotu.

 --------------------------------------------------------------------------------
Ibland är hjärtat lika skört som glaspärlan i en hand!
Ett ord eller en blick kan krossa hjärtat och slå ner modet.

Du behöver inte jämföra dig.Du behöver inte söka bekräftelse ur andra människor blick.
Ditt värde finns inte i andras blick, ditt värde finns i vem Du blev skapad att vara.

måndag 7 mars 2011

Palava sydän? / Ett brinnande hjärta?

Oletko koskaan ajatellut mitä sydämmelläsi on? Siis todella miettinyt.
Yllättäin sain kysymyksen: Vad brinner ditt hjärta för?
Henkilö joka tämän kysymyksen asetti on minulle vieras ihminen.
Säpsähdin- pysähdyin. Yli kuukauden olen tätä miettinyt.

Mitä minun sydämmelläni on? Mitä on minulle tärkeää? Mitä saa sydäntäni "palamaan"?

Kuinka tärkeää on tuntea että sydän palaa jonkun asian edestä? Onko elämä "sammunut" jos en löydä itsestäni kipinän tai voiko olla niin että on aikoja kun onkin aika levätä eikä palaa?

Maapalon jälkeen kun tuli on sammunut ja kuollut, maaperä saa uuden mahdollisuuden kukistaa. Siemenet jotka avat olleen aikoja maankätköissä saavat mahdollisuuden versoa ja itää. Sammuminen voi olla uusi alku.
________________________________________________________________

Har du någonsin tänkt på vad som är viktigt för dig? Riktigt tänkt.
Helt överraskande fick jag frågan: Vad brinner ditt hjärta för?
Personen som ställde frågan är för mig en främmande människa.
Jag ryckte till- stannade upp. En månad har jag tänkt på saken.

Vad är brinner mitt hjärta för? Vad är viktigt för mig?

Hur viktigt är det att känna att hjärtat brinner för en sak? Har livet "slocknat" om jag inte hittar gnistan i mig själv, eller kan det vara så att det finns tider för vila, när elden får falna och slockna?

När bränder i marker slocknat och dött ut, ges jordmånen en ny möjlighet. Frön som varit gömda i jorden   får  möjlighet att spira och gro. Att slockna, kan vara en ny början.

lördag 5 mars 2011

Njuta av livet!



Lavendel&Ros- halsbandet som andas lugn och ro.
Ibland när jag skapar smycken har jag någon i mina tankar, eller så kommer tankarna efteråt.
Färgerna och det rosmönstrade låset påminner mig om min mormor.

Min mormors hem andades alltid lugn och ro. Dit var jag alltid välkommen.
Mommo hälsade oss alltid välkommen med en hård kram.
Hemma hos henne kändes det bra att finnas till.
Mommo ger alltid komplimanger, hon njuter av goda samtal och har lätt att skratta.
Hon njuter av det vackra. Uppmuntrar och ser människor.

Så länge mommo bodde hemma arbetade hon hela tiden.
Hennes hem var alltid städat och ombonat. Trädgården gav vila och arbete.
Stickarbetet fanns alltid framme och bär omvandlades till saft och sylt.

Mitt intresse för böcker delar jag med min mormor. När jag var tonåring läste vi samma böcker,mommo och jag, vi brukade läsa en bok och sen  diskuterade den.

Jag beundrar min mormor för konsten att kunna glädja sig över livet och förmågan att njuta.

Just nu läser  jag en bok som heter: Njut av livet där du är medan du är på väg dit du ska.

Jag tror inte mormors liv varit enkelt, men jag tror hon valde att glädja sig istället för att sörja.
Jag vill försöka att likt henne se livets glädjeämnen utan att förneka livets verklighet.

Tack mommo för allt du lärt mig!
Tack för de goda stunderna tillsammans. Böcker vi delat. Hemligheterna du bevarat. Färdigheter du lärt mig. Alla kramar och tårar du torkat bort. Tack för alla nätter jag fått sova över, tack för appelsinsaft du pressat och bullar du bakt. Tack för simturer och bastubad. Tack för lövhögar du lärt mig hoppa i, tack för bären och maten du lät mig njuta av. Tack för cykelfärder och gungan vi satt i. Tack för att du lärde mig njuta av solen. Tack för alla sockor. Tack för jordgubbssylt och kall mjölk på cornflakesen en sommarmorgon. Tack för villa liv och stilla gungstolsgung.Tack för kvällste och skorpor. Tack för sången om bönenstelefon.
Tack för att du såg mig och Tack för att du älskade just mig!

Tänk vad små saker kan bli stora saker om man tillåter sig att njuta!











tisdag 1 mars 2011

Räddaren i nöden...

I förrgår fick jag för mig att åka skidor i närheten av vårt hem.
Jag åkte till en början längs vägen. Vädret var mulet men milt och skidorna gled bra.
I skogsbrynet en bit från oss har rådjuren trampat upp en stig. Dit vek jag in.
Skogen omslöt mig med sina tysta ståtliga gramstammar. Jag älskar skogans stilla trygghet.
Men spåret var smalt och min kondition tillåter inga långlänkar så efter en kort bit svängde jag om.

När jag kom ut på vägen fick jag idén att ta en genväg hem över kalhygget som ligger strax framför vårt hus.
Jag valde igen ett rådjursspår, men spåret vek snart av åt höger och jag skulle till vänster.
Den snåriga lilla skogsdungen som låg till vänster hindrade inte min framfart. Det var snårigt och kvistarna slog mig i ansiktet. Men jag var fast besluten att ta just denhär vägen hem.

När jag kom ut ur den lilla skogsdungen låg snön vacker och vit framför mig. Vackra böljande vita drivor som lockade. Men ganska snart fick jag märka att det var en illussion. De lockande snödrivorna var mjuka och djupa. De dolde allt ris, stenar, kvistar, stubbar och annat bråte som låg under snön. Ganska snabbt satt jag fast med skidorna under snön, stavarna fastnade i riset, stenar som på sommaren är små och trevliga, var nu oöverkomliga dolda hinder.

En lång stund strätade jag på, fastnade, slet, drog och kom vidare, men efter en sträcka på tjugo meter satt jag fast. Snön var midjedjup. Skidorna satt fast och stavarna sjönk djupt ner och gav ingen hjälp när jag försökte häva mig upp.
Till slut såg jag ingen annan utväg än att knäppa lös skidorna. Men när jag lutade mig ner föll jag framstupa i snön. Mina ben vek sig under mig och skidorna gick inte att rucka. Inte nådde jag bindningarna, inte kunde jag vända mig på sida och rulla runt eftersom skidorna satt fast.
Benen värkte, gråten steg upp i halsen.

Där satt jag 150m hemifrån. Vårt hus såg jag, barnen som lekte på gården hörde jag men där satt jag,med snö ända upp till axlarna. Ensam och utan möjligheter att ta mig upp.

Som tur hade jag telefonen med i fickan och kunde ringa min man.  Jag höll tillbaka gråten och försökte lugnt och stilla berätta för honom var jag satt.

Genast kom han pulsande genom den midje djupa snön. Min kära man- min räddare i nöden!
Så skönt att bli befriad från skidorna och inte längre vara ensam.

Tjugo minuter senare lade jag mig pladask ner på vägen framför vårt hus. Hjärtat bankade, jag flåsade och kippade efter andan, benen värkte men jag var hemma igen.

Ibland gör vi okloka vägval i våra liv eller så blir vägen snårig.
Det kan se bra och lockande ut men visar sig vara oklokt och farligt.
Ibland är det klokast av vända om.
Ibland måste man igenom det snåriga för att komma fram.
Tack och lov för räddaren i nöden!