tisdag 31 januari 2012

Vardags-ensamhet kontra vardags-vänskap


Ska livet verkligen vara så fyllt av vardagsbekymmer och vardagsliv så man inte hinner eller orkar hålla kontakten med sina vänner?

Är de ända vänner vi hinner med facebook-vänner som vi klickar vårt gillande till och sen rusar vidare?

Vart tog alla förtroliga samtal vägen?
Var är de timlånga samtalen, de långa breven, var är möten?

Den senaste tiden har jag stundvist känt mig ensam.
Ensam "mitt i livet".
Mitt i brådskan och vardagsstöket har jag saknat "vardags-vänskapen".

När jag tog mod till mig och berätta för en kär vän om min ensamhet, bekräftade hon att också hon känner sig ensam!

Hoppas vi snart får träffas!
Det behöver jag!

Lite "Vardags-vänskap" utan fina frusiduller bara ärligt "så-här-har-jag-det-vänskap-hur-har-du-det?"

söndag 15 januari 2012

Anna rauhan valua yli kynnyksen - Låt friden strömma över din tröskel


Anna rauhan täyttää
Anna rauhan valua, virrata 
yli rajojen
yli kynnyksen
Sisimpääsi

Låt friden fylla
 flyta, flöda,strömma
över dina gränser
över tröskeln
till ditt indre

                                     - Miia 2012

lördag 14 januari 2012

Vilka är dina pärlor?


Tillsammans med några väninnor satt vi på sommarstugans veranda och valde "livspärlor" till ett armband. Ur samma ask med pärlor valde vi ut ca 18-20 pärlor som skulle bilda vårt livs Livs-pärlor.

Stämningen var god men lite spänd. Det var första gången vi träffades i den här konstalationen. Somliga var bekanta med varandra, andra lärde känna varann just då.

Jag hade tagit med en ask pärlor och gav mina väninnor i uppdrag att trä ett "livs-armband".
 De skulle välja pärlor som tilltalade dem och som de skulle ge en innebörd. Tysnaden sänkte sig. Koncentrerat arbetar var och en.
Att välja pärlor var för någon enkelt, för andra svårt.

Efter en längre stund av tysnad, lutar vi oss tillbaka och ser på resultatet.
Ur asken med pärlor har flera vackra armband blivit till. Somliga armband är färgsprakande, andra ljusa lätta, något armband trätt av dova toner. Varje armband är personligt och påminner om dess skapare.

Varje kvinna får  i tur och ordning berätta vad pärlorna betyder. - Tro, Kärlek, man, barn,smärta, sorg, glädje. Händelser ur våra liv lyfts fram. Viktiga, smärtsamma, glädjande, underbara händelser.

Jag vet att armbanden blev viktiga och värdefulla för några.
Jag glädjer mig över att ha fått ta del av deras livspärlor.

Vad formar ditt "Livs-armband", vilka är dina pärlor?

torsdag 12 januari 2012

Smärta


Ett gammalt sår slogs upp.
Överraskad av smärtan kippar jag efter andan, fläktar med armarna och ber: Håll om mig!

Det behövdes så lite för att såret igen skulle smärta.
Så lite för att jag skall förvandlas från stark till svag.

Håll om mig, låt mig få ligga här i din hand. Få mina krafter tillbaka, våga tro igen.
Ännu ett lager av smärta. Ännu ett sår.
När är jag igenom? När får jag gå?

söndag 8 januari 2012

Den objudna följeslagaren


Känslan av otillräcklighet är en objuden följeslagare för mig, antagligen också för många andra.
För mig kan känslan slå till just när livet känns bra, skönt och bekvämt.

Som i dag. En skön söndag eftermiddag.
Barnen och deras far skidar ute på gården, själv har jag en bra bok att läsa. Jag ligger på soffan och njuter, men plötsligt gör sig otillräckligheten påmind.

I ett huj är jag uppe ur soffan. Tankarna mal. Vad borde göras?
Borde jag ta itu med skolådorna uppe i skåpet? vi har ju så många onödiga skopar. Söndriga skor, för små skor, skor ingen använder.

Vad annat borde göras? Min firma gör sig påmind. Länge sen jag gett mig tid att tillverka något!
 Och inbjudan vi fick till knytkalaset! Vad skall vi göra? Barnen är trötta, jag är trött, imorgon är det vardag igen, borde vi inte gå när vi fått en inbjudan?
Vad tänker dom andra om vi inte kommer, vi har ju sagt att vi kommer!

Tankarna mal.

Olet riittävä! -Du är tillräcklig!

Jag vet, du har sagt det förr Gud!

Men gör jag rätt?
Ska jag verkligen bara lägga mig ner och läsa en bok?
Avboka besöket hos goda vänner? Får man verkligen göra så?
Tusen saker som jag vill, måste, kunde göra mal i mitt huvud.
Och den sköna känslan av frid är bortblåst.

Eller är det fel att sträcka och tänja och gå över sina egna gränser, gång efter gång för att vara till lags. För att ge efter för känslan av otillräcklighet?

"Tack Herre för att jag inte behöver känna mig otillräcklig.
Du har sagt att jag räcker till, jag duger.
För Du Herre har skapat mig. Det räcker!
Vad jag gör ökar inte mitt värde.
Tack för att Du visade exempel och drog dig undan när Du behövde vila.
Lär mig att jag räcker till, i dag, i morgon, varje dag."
Amen

lördag 7 januari 2012

Glädjesång!


Att känna förväntan och glädje inför något som ligger framför är en skön känsla.
Efter en lång och ganska tung December månad upptäckte jag till min glädje att jag har önskningar och drömmar igen gällande framtiden.

Drömmar som jag knappt vågar formulera i ord, men likt fjärilsvingar smeker min själ och får mitt indre att sjunga en försiktig glädjesång. Drömmar som kanske inte blir av men som ändå får ge glädje just nu. Fantasi är en fantastisk gåva.

fredag 6 januari 2012

Snårigt värre...


Att urskilja det värdefulla från det mindre värdefulla är inte alltid lätt.
Vad som är värdefullt i livet är också högst personligt.

För någon är fysisk hälsa och styrka det viktigaste. För någon annan är makt och pengar viktigast.
När vi ser på andra kan vi förblindas av våra egna värderingar och dömma dem utgående från våra val.
Eller så förvirras vi av andras starka övertygelser och förringar våra egna liv.

Speciellt när barnen var små kände jag att jag ofta fick gå en makt kamp med mina egna värderingar och det jag upplevde att omgivningen värderade. För mig var det värdefullt och viktigt att jag kunde stanna hemma med mina barn deras första år i livet. Jag vet att det inte för alla är möjligt att välja det man vill. Men ofta reflekterar vi inte över våra egna värderingar utan blint gör som "alla andra" eller som det förväntas av oss.

Men vi är ju inga kopior. Vi har unika liv. Unika gåvor, unika drömmar. Våra mål är olika.

Om du just nu står inför ett val i livet och inte vet hur du skall välja.
Våga ställa dig själv frågan: Vad är värdefullt? Är det viktigaste i livet makt, pengar, anseende,
eller är det  något annat som är värdefullare?

Våga vara den Du är ämnad att vara. Bli den Du är skapad till.

onsdag 4 januari 2012

Murto osa elämää... En bråkdel av ett liv....


Olen miettinyt: mitä me tiedämme muitten elämänkohtaloista?

Luultavasti hyvin vähän.

Kahvitauolla työpaikalla, puhelu ystävältä, blogi tai FB teksti. Murto osa elämää.

Mitä me jaamme?
Kerrommeko yksityskohtia elämästä tai annammeko lumekuvan omasta elämästä?




Jag funderar: Vad vet vi egentlgen om andra människors livsöden?

Antagligen mycket lite.

På kaffe rasten på jobbet, ett samtal från en vän, en blogg eller FB text. En bråkdel  av ett liv.

Vad delar vi med varandra?
Berättar vi detaljer ur vårt liv eller ger vi en fantasibild av livet?

tisdag 3 januari 2012

Särkevä-särkyvä-säröinen sydän


Anna itsellesi aikaa parantua.
Teksti puhutteli.

Anna itsellesi aikaa.....

Helmiä voi löytää yllättävistä paikoista.
Istuin töissä lukemassa esitettä synnetyksenjälkeisestämasennuksesta.

Aamulla ajaessa töihin kuuntelin radiota, yhdessä laulussa laulettiin sydämmen haavoista.
Haavojen parantamisesta.

Anna itsellesi aikaa...

Jos ylläpidät haavat, annat säröjen särkeä, sydäntäsi särkyy.

Mutta jos sallit itsellesi aikaa eheytyä, parantua, säröistä voi tulla hohtavia elämänviivoja elämässäsi. Tarvitaan rohkeutta pysähtymään ja uskallusta katsoa kipukohtiin ja rohkeutta antamaan elämälle anteeksi säröistä, särkyneisyydestä ja särkemisestä.

Anna itsellesi aikaa parantua särkevä-särkyvä-säröinen sydän.

söndag 1 januari 2012

Var dag är en skimrande gåva...


I går på nyårsafton frågade jag mina barn vad som varit bäst under det gångna året.
-Kolmården, Sverige resan, den radiostyrda bilen; var de svar jag fick.

Vad jag själv tycker att ha varit bäst har jag svårt att formulera.
Livet har fått en vardags lunk. Barnen har vuxit och de tyngsta småbarnsåren är förbi.
Vi har bägge jobb, vi bryr oss om varandra.

I fjol på hösten blev jag sjuk och var sjukskriven fem månader. De fem månaderna var inte bara tunga, de var också givande. Jag hade tid att tänka. Tid att återhämta mig. Inte bara från den fysiska sjukdomen utan också från en livs skräll som skett flera år tidigare men som satt djupa spår i mig.

Jag tror att vi behöver tid för reflektion. Om vi aldrig stannar upp kommer väggen  en dag emot. Min fysiska sjukdom stannade upp mig och tvingade mig till stillhet. Jag blev tvungen att låta mina tankar formas till ord. Många av mina tankar finns här på bloggen. Andra är så privata att de bara finns innuti mig.

Kanske det bästa var att jag fick denhär tiden. Tiden då jag fick känna efter vad som verkligen är det viktiga i mitt liv. Min man, mina barn, min familj, min tro, mina drömmar. Jag är tacksam att få leva. Jag är Tacksam att min man och mina barn finns hos mig. Jag är tacksam över mina föräldrar och mina vänner. Jag är tacksam över det liv jag har, över att få finnas här.

Välsignat Nytt År till Er!