Förra veckan tag jag ett stort steg och packade upp min toalettväska.
Det låter så löjligt. Så banalt och smått. Men för mig var det ett stort steg.
Nå står tandbortsen i en egen mugg.
Sminket i en fin vit kopp, på min egen hylla.
När jag tömde väskan grät jag.
Det gjorde fysiskt ont att rota sig.
Mina armar värker, som efter en häftig lång gråt,
fast det bara var några stilla tårar som sakta rann ner för min kind.
Jag är hemma.
Jag har bott här tillsammans med min familj i flera år redan.
Jag har inte varit borta eller på resa.
Jag har bara inte vågat steget att låta mina rötter söka sig ner i denhär jorden.
