Tvärnita i semestern...

Semestern den efterlängtade har startat. Förväntningarna är skyhöga. Men i mig bor en isklump som inte vill smälta.
Brådskan jag hade ännu minuten innan jag stängde dörren till jobbet  bor kvar i mina muskler.
Jag tillåter inte min hjärna att gå ner i varv, för då, vad händer då? Kommer jag att bli en våt fläcka av tårar?  Kommer filmen att spelas upp igen?  Kommer mitt minne att svämmas över av alla möten, livshistorier, känslor? Jag orkar inte spela filmen en gång till, jag vill lägga det åt sidan utan att känna, tänka eller se!
Hjärna, hjärta och känslor rusar vidare, utan att tänka, känna eller vara varse om nuet. Jag vill inte stanna, för finns det något som fångar upp mig när tårarna kommer?

Låter det bekant? Semester, härligt ord, skyhöga förväntningar.

Ett klokt råd jag hörde på radion i fjol var att veckan innan semestern startar börja trappa ner.
Borde ha lytt rådet!
Nu sitter jag här efter  att ha åkt 500km/h och tvärnitat mitt i semestern.

Hoppas Ni får en rogivande semester! Ge Er tid att trappa ner! Tid att känna och tänka!

Längtan efter skratt!

Lyssnar oftast på radio när jag åker bil. Tycker egentligen bäst om en blandning av musik och prat.
I dag knäppte jag igen på radion när jag åkte för att handla mat.

I radion spelade jazz.
En musikform som för mig är helt obegriplig att lyssna till, men antagligen helt ljuvlig att spela och sjunga. Av någon anledningen lät jag bli att byta kanal.

Ett skval av musik byttes till ett mummel-prat som jag inte aktivt lyssnade till. Plötsligt fångas mitt intresse.

- Nuförtiden använder vi huvudet ständigt, men lyckan sitter i kroppen...... Tidigare tyckte jag inte att jag var en så fysiskmänniska.......Ett porlande skatt avbryter prater

POFF! Som ett slag i magen! Oj vad jag LÄNGTAR efter skratt! Oj vad jag längtar efter att känna lycka i kroppen inte i knoppen!

Jag längar efter skrattet som porlar och tar över. Jag längtar efter skrattet som får magen att krampa och tårarna att rinna. Jag längtar efter ögon som strålar och en röst som inte bär för den är så fylld av skratt.

 Oj vad jag längtar i hela kroppen efter att skratta!

När har jag upphört att skratta så att jag kiknar?
När slutade jag att vara en "fysisk-människa", när blev jag bara en "tänkande-varelse"?

Längtar såå efter att få släppa lös ett porlande förlösande bubbel-gråt-kramp skratt utan att behöva tänka, skämmas eller hålla tillbaka!