Jag tror att många av oss vuxna alltför sällan får känna att vi skrattar från hjärtat.
Överhuvudtaget känner äkta glädje. Inte skadeglädje, inte triumf, inte tomt skratt åt råa-eller osmakliga skämt, utan verklig glädje som bottnar i glädje och lycka delad med en medmänniska.
Jag vill utmana dig att tänka När du skrattat från hjärtat och med vem du delade skrattet.
Om jag är riktigt ärlig så minns jag inte när jag senast skrattat riktigt från hjärtat sådär så att det friskat upp sinnet! Men tillsammans med mina ungdomsväninnor brukar skratten avlösa varandra. Och efter en kväll tillsammans brukar magen värka, kinderna strama och sinnet vara utvilat och glatt.
Det är något extra skönt med vänner som känner och vet vem man är utan tittel, utan föreställning.
Ni ska få en glädje utmaning. Sprid glädje!
Skriv in och berätta om ett gott skratt. Skriv om en god vän att dela skrattet med eller om en händelse som varit upplyftande som Ni vill dela med andra!
Bland alla glädjespridare lottar jag ut armbanden och ringen på bilden!
Sänd in din kommentar senast 30.9.2011 och Du sänd utmaningen vidare!
hmm.. en härlig men ingen lätt utmaning.
SvaraRaderaI lördags skrattade jag som en tok. Det är alltid lika skönt när bubblet och fnisset bryter ut.
Hade en kursdag tillsammans med några kolleger, var trött och allt kändes bara så komiskt. Jag skratta åt mej själv och mina missar i stället för att känna skam. Befriande!
hmmm.... Jag brukar ju få fnissatacker då det är som minst lämpligt. I kyrkan, på möten, när man sitter ensam på tunnelbanan.
SvaraRaderaJag har garanterat skrattat sedan det här, men jag kommer ihåg att den kör jag skulle uppträda med för mångamånga år sedan var någonstans på svenska landsbyggden.Kören bestod av ett trettiotal ungdomar som inte hade sovit så många timmar på några nätter. Prästen var väldigt ivrig och artikulerade väldigt lustigt. Han var dramatisk och fick för sej att höja rösten (ropa) "Ulven kommer!" mitt i predikan. (Kommer inte ihåg vad predikan egentligen handlade om...) Jag och min kompis satt mitt i kören, plötsligt ser man hur en efter en brister ut i ett tyst skratt, axlarna hoppar och det frustas i bänkarna. Det tysta gapskrattet sprider sej i bänkarna. Detta var ytterst plågsamt just då, för det var ju omöjligt att gapskratta, men helt omöjligt att låta bli. Ett roligt minne nu i efterhand.
/Lina
Har förmånen att ha fantastiska kolleger på jobbet och vi skrattar var och varannan dag så jag ligger dubbelvikt och får alldeles sjukt i magen :)
SvaraRaderaGRATTIS MINNA LOTTEN FÖLL PÅ DIG! Ta kontakt på e-posten så sänder jag dig armbanden och ringen!
SvaraRadera