Välkommen! Den här bloggen är fylld av tankar om livet och om att räcka till. Tankar om att hitta sina gåvor och bli den man är ämnad att vara.
Visar inlägg med etikett brustenhet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett brustenhet. Visa alla inlägg
fredag 12 april 2013
Din brustenhet i mig
Det fanns en tid av glas.
En tid skör och känslig,
en tid när hettan kristalliserade sanden och allt blev glas.
Genom glas ser jag dina sprickor
Dina sprickor gör ont i mig!
Din smärta gör så ont att jag nästan förgås.
Att stå ut med din brustenhet utan att själv gå under,
utan att knäckas eller frestas att ge råd
spräcker mitt glas
Det finns ingen annan utväg ur riket av glas
än, genom att krossas och smälta igen.
Miia 2013
Kanske har du liksom jag stått där vid sidan av en vän, en släkting, jobbarkompis eller klient och sett smärtan- brustenheten, förtvivlan. Det du ser och hör gör dig vanmäktig. Du har inga hjälpmedel.
Den brustenhet hos den andra väcker känslor som du kanske har svårt att värja dig för.
Din uppgift är inte att krossa, inte att smält. Den uppgiften tillhör någon annan.
" Tack käre Herre att min uppgift inte är att krossa eller smälta glaset hos en annan brusten.
Min brustenhet får jag lämna till Dig. Du har varje människas sprickor och brustenhet i din hand.
Du ger liv, Du ger Hopp."
torsdag 4 oktober 2012
26 kg pärlor och ett krackelerat liv
För några veckor sedan fick jag 26 kg pärlor. Krackelerade glaspärlor i en mörk dov havsblå färg, ametistlila, gröna, genomskinliga, ljusblått och lite lamppärlor blandade med.
Två stora lådor fulla med pärlor sorterades av ivriga händer.
Vad jag ska göra med pärlorna vet jag ännu inte.
Livet just nu känns som 26 kg krackelerade pärlor i dova färger.
En gåva, men jag förstår inte hur allt hänger ihop. För många andra är säkert livet också ett mysterium.
Mina pärlor i livet är krackelerade. Brustna, ofullkomliga. Svåra att förstå sig på.
Många livsberättelser är sådana. Brustna, smärtsamma.
I går fick jag uppleva hur bräckligt livet är. Hur skört allting är. Hur skör jag är.
Tårarna som hulkades fram i en trygg famn fick lösgöra smärtan.
Livet är skört, det är krackelerat. Men det finns en trygg famn.
"Tack Herre att jag inte behöver ta mig igenom ensam.
Tack för att Du håller för all min ilska, all min gråt och alla mina varför.
Tack för att Du aldrig överger mig."
fredag 20 juli 2012
Det bristfälliga materialets lovsång
Jag har tankat ord och människor den här sommaren. Fyllt mitt sinne med tankar av andra. Känt hur min tomma tank sakta fylls av kraft igen. Böcker, böcker, böcker. Jag har läst långa kvällar och nätter. Njutit och sugit i mig ord och uttryck. Många citat hade jag tänkt spara och komma ihåg, men mitt aktiva minne har redan glömt. Mitt inre har de ändå fått friska upp och ge näring.
Just nu ligger boken: Ett bruster halleluja, under min säng. Boken är ingen streck läsnings bok. Temat om kyrkklockor är ganska främmande och ointressant för mig egentligen, men Tomas Sjödins tankar och funderingar om brustenhet och kyrkklockans ljudande fångar något i mig.
"I rätta händer kan kan det bristfälliga materialet ljuda oändligt vackert"
Citatet känns talande.
Om det är något jag känt mig under den här sommaren så är det sprucken. Sönder, trasig, bristfällig,sargad.
Sargad- ordet hörde jag igår. Vi går inte omkring och säger att vi är sargade, men ordet fick en genklang i mig. Sargad.
" Tack Herre för livet. För händelserna i livet som formar, omformar och ger oss vår klang. Hjälp oss att lita på dig och våga ge våra spruckna livs-klockor i Din hand, så att Du får spela fram den verkliga livsmelodin i vårt liv- din lovsång" Amen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)