Det finns så mycket jag borde berätta.....

Några dagar har jag gått och känt på mig att allt inte står riktigt rätt till för ett av mina barn.
Jag har försökt locka fram det som bekymrar. Jag har försökt "prata förstånd". Lista ut vad det kan vara. Till slut gett upp och istället försökt be och vänta ut ett svar.

Oväntat i bastuvärmen kommer svaret. I skymningen sitter bara hon och jag och njuter av tystnaden och värmen. Ute är det kallt och grått. Hennes huvud är ned vänt, axlarna ihop dragna. En suck, ett andetag:

-Mamma, he e så mycki ja sko behöv berätt!

Tiden står stilla. Bastuugnen pyser. Fönstret har fått imma på glaset. Jag sitter stilla. inget annat är viktigt nu.

Sakta väller orden fram. Jag får ta del av hennes vardag och hennes bekymmer. Vi sitter stilla och  tänker båda två. Jag låter hennes ord komma i egen takt, försöker att inte ställa frågor eller ge svar. Bara lyssna in.
Stunden känns helig. En stund av förtroende, en stund av tillit.

Vem vet

                                                      Vem vet vad som döljer sig
                                                      bakom dom slitna skorna
                                                      De grå byxorna
                                                      T-skjortan som tvättats oformbar

                                                      Vem vet vilken smärta som bor
                                                      i den stora kroppshyddan som vaggar fram

                                                     Vem känner törsten efter liv
                                                      som ryms i den tomma väskan
                                                      som dinglar på axeln,
                                                      som påminner om längtan efter att fyllas

                                                     Vem känner alla tysta skri
                                                      alla tårar som osynligt rinner ner för kinden

                                                     Vem känner de smärtande händerna
                                                      som maktlöst knyter sig

                                                     Vem vet vad som bor
                                                      innuti var och en.

                                                                                                        Miia 07/12

Nådefrön

I dag plockar jag nåde-frön.

Ett givande samtal med en kollega, en snabb lunch med väninnan. Frön som ger liv - ett frö av nåd.

Jag våndas för en uppgift jag fått. Temat som känns så luddigt och stort. Men, kanske det också är ett nåda-frö. Ett frö som får gro. Allt behöver inte vara "färdigt" när det presenteras, det kan vara en utandning och en inandning av liv.

Att dela erfarenheter och tankar med andra ger perspektiv.

Jag är så tacksam och glad över de samtal jag fick i dag.
Jag tror på nåd.

Glimtar av liv

Jag fick en bukett blommor av min kära.
Buketten har vissnat men jag kan inte förmå mig att slänga blommorna.
De står torkade och utblommade i vasen, men jag förmår  inte slänga dem.

Buketten var en lyckönskning. Men det var inte lyckönskningen som hindrar mig att kasta bort de döda blommorna. Utan det att blommorna påminde mig om vem jag en gång var.

Buketten bestod av blåklint, min favorit blomma från min ungdom.
Blommorna jag hade i håret när vi gifte oss. Blommorna som "var jag".
För mig betyder de tillförsikt till livet, hopp och lycka.

Buketten väckte något i mig. Ett minne i kroppen om vem jag är, vem jag var.
De gav en glimt av livet.

Komplicerade möten

Situationer där på klistrad artighet och låssas trevlighet förutsätts får mig illa till mods.
Artiga ord, som inte betyder någonting, blickar som inte säger något. Flams och trams och sen bortvända blickar.

Ibland vill jag bara försvara mig, förklara mig, fast ingen sagt något. Andra gånger bara strunta i det.
Livet är inte okomplicerat.

Våra värden finns inte i andras föreställningar om oss. DERAS värde finns inte i MIN föreställning om dem.
Jag vet inte vad de gått genom i deras liv, lika lite som de vet något om mitt liv.

Det är skönt att komma ihåg att mitt värde inte finns i någons föreställning om mig, mitt liv, min livshistoria.
Lika lite som mina tankar om andras liv och leverne påverkar värdet av deras liv.

Uppmuntran och stöd

I sommar har uppmuntran från människor i min omgivning fått betyda mycket.
För mig kom uppmuntran från oväntat håll, som en glad överraskning.
En okänd människar ord kan ge näring, en bekants uppmuntran mod att våga nya steg,
en väns stöd är ovärdererligt.

När knän ger vika

Hennes knän ger vika och hon faller bakåt
En hand sträcks ut
Hon famlar och kommer upp

Förläget och med tårar i ögonen lyfter hon sin blick
För Dig, För Dig, För Dig...

Det var för Dig handen sträcktes ut
Det var för Dig

Oavsett vad som fått dig att tappa greppet var det för Dig
För Dig