Det händer när du vilar

I helgen fick jag lyssna till Tomas Sjödin. Jag har länge sett framemot att få lyssna på honom "live".  Under flera år har hans böcker gett mig mycket tänkvärt och äntligen fick jag sitta där, nästan på första parkett, och lyssna till honom. Han pratade över temat "Det händer när du vilar" -samma som titeln på hans senaste bok.

Jag håller med, när man släpper saker som man gått och bearbetat, ältat, grubblat på ,kommer kan nya tankebanor att öppnas och plötsligt kan man urskilja ett svar.

En bra tanke under föreläsningen var: vi vet redan, men vi har bara inte kommit att tänka på det.
Många bra tankar. Hemtama tankar, tankar som kändes alldeles rätt och riktigt och sant, men som jag inte kommit att direkt tänka på.

Sommaren 2014 Miia-smycken

Det har blivit en lång paus i mitt bloggande.  Nu upptas mycket av min vardag av mina studier. Jag njuter av att få lära mig och använda mina kreativa gåvor.  Miia-smycken fortsätter. Nu på sommaren finns det igen mera tid för smyckes skapandet och nya tankar och funderingar dyker upp.
Café Bryggan har öppnat i Öja; Karleby och där finns Miia-smycken till salu under sommaren. Petterssons trädgård i Esse har just fått mera "lilla hjärtan" halsband och på Blom och present i Kronoby och Kankuri i Karleby finns Miia-smycken. Kanske blir det någon marknad också i sommar.

Vår glädje

Våren har hunnit långt. Ute har myggor och flugor vaknat. Solen skiner och naturen förbereder sig inför sommaren.

Själv njuter jag av mina möjligheter i vår. Tänk att helt och hållet få göra det jag älskar! 

Just nu förbereder jag produkter till en mini-mässa i Kronoby 5.4 och kvinnoweekenden i Jyväskylä i slutet av April. Vårens fester; morsdag, examen, konfirmation, bröllop, dop finns i mina tankar. Jag glädjer mig över ny design. Ibland kan jag känna att jag hamnar i stilje och inga nya modeller föds, men ofta i samtal med någon kund där kunden söker något speciellt föds nya idéer som till exempel halsbandet ovan.

Korta lätta skira halsband med hjärta eller kors finns nu i vår med i kollektionen. 

Förlåt

                         Vilket svårt ord. Förlåt.
                         Jag tycker jag gjort beslutet många gånger redan.
                         Jag  har beslutat mig för att förlåta, jag valt att förlåta och ge fri.
                         Jag har valt förlåtelse.

Att bli lite mera sig själv

Det har tagit tid. Att bli sig själv. Att verkligen våga vara den jag är. Inte någon jag försöker vara, inte någon jag tror att jag måste vara, utan den jag är.
Jag har många gånger skrivit om att bli den man är ämnad att vara. Jag tror att Gud skapat oss med ett syfte. Och att Han glädjer sig över oss. Fast det gått mera än fem år sedan min vandring mot ett sannare jag började, har jag haft svårt att greppa vad det betyder.
Det där med kallelse och Guds plan har känts svårt att greppa. Och jag tror att många tänkt som jag, när det gäller vad Gud har för planer för oss: kallelse, plikt ,förväntningar och tunga ålägganden. Så har jag tänkt.
 De som läst tidigare inlägg vet att jag skolar om mig, från ett område med ganska tydlig "kallelse" till ett yrke där det mera sällan talas om kallelse.
Jag har fått uppleva att kallelse kan vara i det lilla och det överraskande.
 Att det jag först och främst är kallad till är att vara sann. Att bli sig själv är att passa som "hand i handske".  Att bli den kvinna som jag var ämnad att vara är nåd. Jag har inte riktigt förstått det här innan, men om jag  blir den jag var tänkt att vara, då är det de medfödda egenskaperna och gåvorna som jag är rustad med som är min största tillgång, och det är ju det som känns naturligt.

Vila är inte lättja!

Tre vågor- metall skulptur Maria Forsblom

Jag har som vuxen alltid haft dåligt samvete om jag vilar. T.o.m under de perioder av sjukledighet när jag varit tvingad att vila har jag känt stor skuld och skam. Skam framförallt över att jag känt att det varit skönt att vila. Jag tror min kropp fått fungera som "vilo-polis" och t.ex. min sjukskrivning när jag hade Twar blev extra jobbig eftersom min kropp signalerade att jag inga krafter hade och behövde vila, men min vilja drev på att orka-orka-orka vidare.
De morgnar när jag kunnat sova längre har jag haft en tidsram för mig själv, längre än till tio får man inte sova. Spelar ingen roll om jag lagt mig tio eller två.Som småbarns mor har man annars också stympade nätter, men mitt dåliga samvete har gjort att jag inte tillåtit mig vila.
Att gå i pyjamas en hel dag eller lämna sängen obäddad är otänkbart. Tänk om någon kommer! Vad ska de då tänka om mig?

 Min lediga tid har jag fyllt med sysslor. Ifall jag inte gjort annat har jag läst, det är den enda form av vila som jag accepterat. Mitt dåliga samvete för allt det ogjorda har min käraste många gånger fått känna av, när de ogjorda blivit till osynliga krav och måsten på honom som kunnat ta sig tid att vila.
Risken finns att jag låter präktig, i mina egna öron skulle jag tidigare ha uppfattat det som " hör hur duktig jag är" jag behöver ingen vila! Men min tanke med den här texten är att säga, alla behöver vila! Det är dumt att tro att man är duktig om man inte tillåter sig själv vila! Det är lika dumt som att neka sig föda eller vatten!

Att tillåta sig vila är inte egoistiskt, det är ett naturligt behov vi inte kan bortse ifrån! Vila är inte lättja!
Den här julledigheten  är den första gången i mitt vuxna liv jag vågat vila. Jag har sovit tills jag vaknat. Jag har tillåtit mig att gå långsamt. Jag har låtit tvättmaskinen stå stilla. Jag har bara läst när jag velat och orkat och jag tror ( jag hoppas) att jag också tillåtit min familj att ta det lugnt och vila.

Saknadens tvingande kraft

Glädjen över att skapa fyller mig på ett nytt sätt. Möjligheterna känns otaliga! För första gången som vuxen känner jag av lekens lätthet istället för saknadens tvingande kraft.
Att göra det som är naturligt istället för att tvingas göra det som inte är naturligt.
Jag tror att det finns många som kan känna igen sig i beskrivningen av saknadens tvingande kraft. Det som hjärtat längtar efter. Det har kanske inte med  skapande att göra, det kan vara på helt andra plan.
Jag vill uppmuntra dig som läser att söka Guds plan med ditt liv. Vilken väg skall du ta? Vem är du ämnad att vara? Och är det så att livets väg blev krokigt, du tog ett sidospår, Gud kan föra dig rätt.
Min dotter gav mig en tavla i julklapp var det står; Minns gårdagen, dröm om morgondagen, LEV I DAG.
Men jag tror det viktiga är: lägg ditt liv i Guds hand. Han har din gårdag, din framtid och din Nutid i sin hand. Det som skadat dig i det förgångna kan i Guds hand bli till en pärla. Din framtid vill han göra ljus och du får leva nu. När jag ser bakåt, kan jag se många krokar. Somliga steg har jag gjort av feghet, rädsla, gamla sår har fått leda mig. Min väg har inte varit rak. Den har inte heller varit lätt. Men jag tror att alla mina erfarenheter är pärlor jag fått. Nu är det upp till mig att förvalta. Vill jag gömma och glömma, eller berätta om vägen.

På bilden: Ringarna söt av sötvattenspärlor på metallarbetet. Livspussel.