Att bli lite mera sig själv

Det har tagit tid. Att bli sig själv. Att verkligen våga vara den jag är. Inte någon jag försöker vara, inte någon jag tror att jag måste vara, utan den jag är.
Jag har många gånger skrivit om att bli den man är ämnad att vara. Jag tror att Gud skapat oss med ett syfte. Och att Han glädjer sig över oss. Fast det gått mera än fem år sedan min vandring mot ett sannare jag började, har jag haft svårt att greppa vad det betyder.
Det där med kallelse och Guds plan har känts svårt att greppa. Och jag tror att många tänkt som jag, när det gäller vad Gud har för planer för oss: kallelse, plikt ,förväntningar och tunga ålägganden. Så har jag tänkt.
 De som läst tidigare inlägg vet att jag skolar om mig, från ett område med ganska tydlig "kallelse" till ett yrke där det mera sällan talas om kallelse.
Jag har fått uppleva att kallelse kan vara i det lilla och det överraskande.
 Att det jag först och främst är kallad till är att vara sann. Att bli sig själv är att passa som "hand i handske".  Att bli den kvinna som jag var ämnad att vara är nåd. Jag har inte riktigt förstått det här innan, men om jag  blir den jag var tänkt att vara, då är det de medfödda egenskaperna och gåvorna som jag är rustad med som är min största tillgång, och det är ju det som känns naturligt.

Vila är inte lättja!

Tre vågor- metall skulptur Maria Forsblom

Jag har som vuxen alltid haft dåligt samvete om jag vilar. T.o.m under de perioder av sjukledighet när jag varit tvingad att vila har jag känt stor skuld och skam. Skam framförallt över att jag känt att det varit skönt att vila. Jag tror min kropp fått fungera som "vilo-polis" och t.ex. min sjukskrivning när jag hade Twar blev extra jobbig eftersom min kropp signalerade att jag inga krafter hade och behövde vila, men min vilja drev på att orka-orka-orka vidare.
De morgnar när jag kunnat sova längre har jag haft en tidsram för mig själv, längre än till tio får man inte sova. Spelar ingen roll om jag lagt mig tio eller två.Som småbarns mor har man annars också stympade nätter, men mitt dåliga samvete har gjort att jag inte tillåtit mig vila.
Att gå i pyjamas en hel dag eller lämna sängen obäddad är otänkbart. Tänk om någon kommer! Vad ska de då tänka om mig?

 Min lediga tid har jag fyllt med sysslor. Ifall jag inte gjort annat har jag läst, det är den enda form av vila som jag accepterat. Mitt dåliga samvete för allt det ogjorda har min käraste många gånger fått känna av, när de ogjorda blivit till osynliga krav och måsten på honom som kunnat ta sig tid att vila.
Risken finns att jag låter präktig, i mina egna öron skulle jag tidigare ha uppfattat det som " hör hur duktig jag är" jag behöver ingen vila! Men min tanke med den här texten är att säga, alla behöver vila! Det är dumt att tro att man är duktig om man inte tillåter sig själv vila! Det är lika dumt som att neka sig föda eller vatten!

Att tillåta sig vila är inte egoistiskt, det är ett naturligt behov vi inte kan bortse ifrån! Vila är inte lättja!
Den här julledigheten  är den första gången i mitt vuxna liv jag vågat vila. Jag har sovit tills jag vaknat. Jag har tillåtit mig att gå långsamt. Jag har låtit tvättmaskinen stå stilla. Jag har bara läst när jag velat och orkat och jag tror ( jag hoppas) att jag också tillåtit min familj att ta det lugnt och vila.