Att bli lite mera sig själv

Det har tagit tid. Att bli sig själv. Att verkligen våga vara den jag är. Inte någon jag försöker vara, inte någon jag tror att jag måste vara, utan den jag är.
Jag har många gånger skrivit om att bli den man är ämnad att vara. Jag tror att Gud skapat oss med ett syfte. Och att Han glädjer sig över oss. Fast det gått mera än fem år sedan min vandring mot ett sannare jag började, har jag haft svårt att greppa vad det betyder.
Det där med kallelse och Guds plan har känts svårt att greppa. Och jag tror att många tänkt som jag, när det gäller vad Gud har för planer för oss: kallelse, plikt ,förväntningar och tunga ålägganden. Så har jag tänkt.
 De som läst tidigare inlägg vet att jag skolar om mig, från ett område med ganska tydlig "kallelse" till ett yrke där det mera sällan talas om kallelse.
Jag har fått uppleva att kallelse kan vara i det lilla och det överraskande.
 Att det jag först och främst är kallad till är att vara sann. Att bli sig själv är att passa som "hand i handske".  Att bli den kvinna som jag var ämnad att vara är nåd. Jag har inte riktigt förstått det här innan, men om jag  blir den jag var tänkt att vara, då är det de medfödda egenskaperna och gåvorna som jag är rustad med som är min största tillgång, och det är ju det som känns naturligt.

Vila är inte lättja!

Tre vågor- metall skulptur Maria Forsblom

Jag har som vuxen alltid haft dåligt samvete om jag vilar. T.o.m under de perioder av sjukledighet när jag varit tvingad att vila har jag känt stor skuld och skam. Skam framförallt över att jag känt att det varit skönt att vila. Jag tror min kropp fått fungera som "vilo-polis" och t.ex. min sjukskrivning när jag hade Twar blev extra jobbig eftersom min kropp signalerade att jag inga krafter hade och behövde vila, men min vilja drev på att orka-orka-orka vidare.
De morgnar när jag kunnat sova längre har jag haft en tidsram för mig själv, längre än till tio får man inte sova. Spelar ingen roll om jag lagt mig tio eller två.Som småbarns mor har man annars också stympade nätter, men mitt dåliga samvete har gjort att jag inte tillåtit mig vila.
Att gå i pyjamas en hel dag eller lämna sängen obäddad är otänkbart. Tänk om någon kommer! Vad ska de då tänka om mig?

 Min lediga tid har jag fyllt med sysslor. Ifall jag inte gjort annat har jag läst, det är den enda form av vila som jag accepterat. Mitt dåliga samvete för allt det ogjorda har min käraste många gånger fått känna av, när de ogjorda blivit till osynliga krav och måsten på honom som kunnat ta sig tid att vila.
Risken finns att jag låter präktig, i mina egna öron skulle jag tidigare ha uppfattat det som " hör hur duktig jag är" jag behöver ingen vila! Men min tanke med den här texten är att säga, alla behöver vila! Det är dumt att tro att man är duktig om man inte tillåter sig själv vila! Det är lika dumt som att neka sig föda eller vatten!

Att tillåta sig vila är inte egoistiskt, det är ett naturligt behov vi inte kan bortse ifrån! Vila är inte lättja!
Den här julledigheten  är den första gången i mitt vuxna liv jag vågat vila. Jag har sovit tills jag vaknat. Jag har tillåtit mig att gå långsamt. Jag har låtit tvättmaskinen stå stilla. Jag har bara läst när jag velat och orkat och jag tror ( jag hoppas) att jag också tillåtit min familj att ta det lugnt och vila.

Saknadens tvingande kraft

Glädjen över att skapa fyller mig på ett nytt sätt. Möjligheterna känns otaliga! För första gången som vuxen känner jag av lekens lätthet istället för saknadens tvingande kraft.
Att göra det som är naturligt istället för att tvingas göra det som inte är naturligt.
Jag tror att det finns många som kan känna igen sig i beskrivningen av saknadens tvingande kraft. Det som hjärtat längtar efter. Det har kanske inte med  skapande att göra, det kan vara på helt andra plan.
Jag vill uppmuntra dig som läser att söka Guds plan med ditt liv. Vilken väg skall du ta? Vem är du ämnad att vara? Och är det så att livets väg blev krokigt, du tog ett sidospår, Gud kan föra dig rätt.
Min dotter gav mig en tavla i julklapp var det står; Minns gårdagen, dröm om morgondagen, LEV I DAG.
Men jag tror det viktiga är: lägg ditt liv i Guds hand. Han har din gårdag, din framtid och din Nutid i sin hand. Det som skadat dig i det förgångna kan i Guds hand bli till en pärla. Din framtid vill han göra ljus och du får leva nu. När jag ser bakåt, kan jag se många krokar. Somliga steg har jag gjort av feghet, rädsla, gamla sår har fått leda mig. Min väg har inte varit rak. Den har inte heller varit lätt. Men jag tror att alla mina erfarenheter är pärlor jag fått. Nu är det upp till mig att förvalta. Vill jag gömma och glömma, eller berätta om vägen.

På bilden: Ringarna söt av sötvattenspärlor på metallarbetet. Livspussel.

Portfolio

Den senaste tiden har det blivit lite mindre smycken och mera annat kreativt. Hela hösten har jag egentligen gjort skulpturer av olika slag. Det tredimensionella tilltalar mig. Skulpturer av metall, betong, trä, gipsbinda, papper, och kläder har det blivit och många fler kommer det att bli.
Jag har valt att arbeta med innehåll.  Mina skulpturer skall ha ett innehåll, en innebörd, något som de ska berätta. Det känns spännande att se vad livets färdkost bli som målningar, fotografier och skulpturer.
 Miia-smycken kommer att fortsätta. Och jag hoppas att av mitt skapande bildas en helhet som kan tilltala en ännu större publik. Nu i höst har jag gjort en Portfolio.  Klicka på länken så kommer du till min portfolio och får se mera av mina arbeten.

känslan av att vara tillfreds!

Att våga språnget

Tillfreds. Till freds.
Den här hösten har jag känt mig tillfreds. Tillfreds med livet.
Efter att ha önskat, längtat och drömt, har jag äntligen denna höst haft möjligheten att göra det jag önskat. Studerat konst. Jag känner en stor tacksamhet för möjligheten jag fått. Och det underbara är att jag efter julen får fortsätta! Att kasta sig ut och lita på att det bär var en lång kamp jag gick med mig själv, min längtan och önskan att göra det Gud ämnat mig till att göra.

Att lyssna till det tysta

I dag fanns det på dagens tidning en mycket berörande kolumn om att lyssna till sitt inre.
Skribenten hade mött en lite flicka som var mobbad men som i sitt inre visste att det mobbarna sa inte var sant om henne. Skribenten förundrades över flickans klarhet och oförstörda "öra" att lyssna in det som är sant.
Jag tror att vi är många vuxna som behöver träna på att lyssna till det som är sant. Inte bara höra det som sägs om oss. Utan lyssna till sanningen!
Under en mycket lång tid har jag fått träna mig i att lyssna till den inre sanningen. Och då menar jag verkligen träna. Att träna betyder inte att man nödvändigtvis redan kan en sak, utan man tränar på för att bli bättre och klara av en sak.

För mig har resan pågått flera år. När jag började fått fatt på sanningar och lögner var somliga sanningar smärtsamma, andra silkesmjuka som balsam för själen. Lögnerna var inte lätta att hantera för somliga lögner hade jag trott på hela mitt liv, andra hade präntats in i mig så djupt att jag inte kunde skilja på sanning eller lögn till en början.

Ord och förväntningar som sagt om mig, till mig eller andra har blivit spår som ristats in i själen. Att våga se sanningen kan vara smärtsamt, men det kommer att frigöra och hela.
Somliga människors röster är så starka. Deras ord kan etsa fast förväntningar eller "sanningar" (lögner) så starkt att man själv inte kan skilja på den egna sanningen och den andras ord.

Välj aktivt att inte lyssna på lögner!

Den starkaste rösten är att du är älskad, värdefull och okränkbar för att du är skapad och älskad av Den Högste.Om alla andra röster säger något annat får du lyssna in Den Högstes röst.

Du får träna på att lyssna in vad som är sanningen.

Hösten 2013

Crysantemum- Jag talar sanning

Förra helgen var det dags för Naisten viikonloppu i Lapua. En otrolig helg! Ni kommer att få se mera bilder därifrån så småningom. Jag hade fått i uppgift att dekorera festsalen och göra ett stilla rum. Ett bönerum och  rum för vila. Under sommaren och hösten har jag njutit av att måla. Akryl och kol målar jag helst. Många av tavlorna har varit bönetavlor för mig själv och ett sätt att bearbeta mina egna frågeställningar och funderingar om livet. Tavlorna fick bli bönetavlor i det stilla rummet. Eftersom jag nu studerar till bildkonstnär känner jag stor tacksamhet över att få kombinera det som mitt hjärta brinner för det kreativa och kvinnoarbet inom församling och kyrka. Jag kommer antagligen att fortsätta måla med fokus på meditativ konst. I alla fall är det min egen önskan. Men det är det upp till Herren att visa vad han har för planer med mitt skapande.

Nu har jag igen försökt ställa in mitt fokus mot smyckestillverkning. Julmarknadernas tid är här och efter några år av stilje på den fronten ser jag framemot att få möta intresserade marknadsbesökare igen.