Ska livet verkligen vara så fyllt av vardagsbekymmer och vardagsliv så man inte hinner eller orkar hålla kontakten med sina vänner?
Är de ända vänner vi hinner med facebook-vänner som vi klickar vårt gillande till och sen rusar vidare?
Vart tog alla förtroliga samtal vägen?
Var är de timlånga samtalen, de långa breven, var är möten?
Den senaste tiden har jag stundvist känt mig ensam.
Ensam "mitt i livet".
Mitt i brådskan och vardagsstöket har jag saknat "vardags-vänskapen".
När jag tog mod till mig och berätta för en kär vän om min ensamhet, bekräftade hon att också hon känner sig ensam!
Hoppas vi snart får träffas!
Det behöver jag!
Lite "Vardags-vänskap" utan fina frusiduller bara ärligt "så-här-har-jag-det-vänskap-hur-har-du-det?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar