Känslan av osynlighet

Smärtan får mig att stanna upp.
-Blev jag "trampade på en öm tå"? - Lessen, förvirrad och sårad stannar jag till.
Orden som inte uttalades för att såra smärtar till.
Som att bli sparkad på en blånad, eller trampad på en redan ond tå känns smärtan.
Jag drar mig tillbaka.
Jag har inte ord för vad jag känner.

Stilla kommer tårarna.
Det är barnet i mig som gråter.
Det är minnet av något- jag vet inte vad.
Känslan av osynlighet.

Har de här orden, dolda i mitt indre, format mig till någon jag inte är?
Är det här en bit av mig själv som jag inte kommer ihåg?
Blev ordet en formel som spann sitt nät kring den jag skulle bli?

Jag låter smärtan sjunka in, låter mitt indre bli medvetet av osanningen.
Jag vill inte längre styras av osanningen.
Jag vill ha ljus!

"Herre Jesus, du ser min smärta, du ser mina sår.
 Smärtan från orden som format en felaktig bild av mig vill jag inte längre bära.
Tack för att Du tar emot varje sårat hjärta. Du renar och helar såren vi fått.
Tack för att det aldrig är försent att bli den Du ämnat oss till att vara."
Amen