Det här har jag längtat efter

Min längtan har varit stor. Mitt mod och hopp har vacklat många gånger. 

Men nu är jag här, i den här stunden. Jag känner stor tacksamhet. Jag fylls av en känsla svår att beskriva, tillfreds, förnöjsamhet, tacksamhet, förundran, bävan.

Tack att jag får vara här. 

Steget ut i längtan

Jag har längtat så länge att komma iväg, men nu känner jag nästan att jag vill stanna här.
Jag har längtat så länge, efter en dröm som jag burit, nu är den här och jag vill inte mer.
Varför är det alltid så svårt att ta just det lilla steget från ombonat, bekvämt och bekant vidare ut i det okända , efterlängtade drömmen?

Jag ska våga, jag måste våga, ta det lilla klivet, jag tvekar bara en sekund till, sen ska jag ta steget.

"- Gud, visst är du med mig?! Håll min hand när jag tar klivet ut från det bekanta in i det som ligger framför. Fast jag inte är säker på stegen, led mina fötter rätt! Amen!"

Nu tar jag klivet.......

Det jag inte visst på förhand....

Det fanns en tid, och det är inte så länge sedan, när överleva var det som gällde.
Jag har färdats från barnlängtan till ensamhetslängtan, till att känna mig tillfreds.
Jag har gråtit över  månader som gick utan något nytt liv att bära, till att  känna att jag är nöjd och mätt på att bära liv. Däremellan ryms tre barn och femton år.

Livet är inte lika som det var för tolv år sedan. Livet är inte detsamma som det var för fem år sedan.
Mina känslor och mina tankar har förändrats. Jag själv är en annan men ändå den samma.

Jag har lärt mig att det som jag betraktade som en lottovinst också krävde sitt.
Livet går inte  att styra eller förutse. Människor förändras, också jag. Man kan  aldrig veta på förhand hur något är. Förändras är inte farligt, det hör till livet.