Inte ett hårstrå

                                                                 Inte ett hårstrå
                                                                 kan falla
                                                                 gå förlorad för Dig

                                                                Att jag inte orkar
                                                                betyder ingenting
                                                                för Du bär
                                                                mig

                                                                Min fot
                                                                min hand
                                                                de mister greppet
                                                                men Din hand omsluter mig
                                                           
                                                                När jag inte orkar tro
                                                                Finns Du
                                                                                                       Miia  2012
                                                               

Tid

Ofrivilligt har vi sugits in i stress spiralen.
Plötsligt fylls kalendern med måsten. tiden som måste passas. Uppgifter som skall göras.
Vi pusslar och kompromissar. Vem hämtar, vem för, vem kör?
Jag har möte då, du har lång dag, jag har lång dag, vet inte när jag slutar.
Flytta tider, byta dagar. Vilken soppa.

De lediga stunderna fylls med vardags sysslor, tvätta, städa, handla, barnens läxor, läsa till prov.
Jag har inte dåligt samvete, nej. Jag blir bara så trött på att hasta. Jag sörjer att tiden som nu är går i en takt som inte kan hejdas.
Att ta vara på tiden kan ibland bli en omöjlighet också för en bakåtsträvare som jag.
För jag hinner inte reflektera, stanna upp. För redan nu pockar nästa uppgift på.

" Herre, min tid räcker inte till. Jag tar steg till sidan, försöker varva ner, men livet vill annat. Du som finns, fanns och kommer att finnas, ge mig perspektiv. Låt mig förstå vad som är riktigt och viktigt just nu. hjälp mig att prioritera rätt. Också ibland mig själv och de mina. Tack för att tiden är Din."

26 kg pärlor och ett krackelerat liv

För några veckor sedan fick jag 26 kg pärlor. Krackelerade glaspärlor i en mörk dov havsblå färg, ametistlila, gröna, genomskinliga, ljusblått och lite lamppärlor blandade med.
Två stora lådor fulla med pärlor sorterades av ivriga händer.
Vad jag ska göra med pärlorna vet jag ännu inte.

Livet just nu känns som 26 kg krackelerade pärlor i dova färger.
En gåva, men jag förstår inte hur allt hänger ihop. För många andra är säkert livet också ett mysterium.
Mina pärlor i livet är krackelerade. Brustna, ofullkomliga. Svåra att förstå sig på.
Många livsberättelser är sådana. Brustna, smärtsamma.

I går fick jag uppleva hur bräckligt livet är. Hur skört allting är. Hur skör jag är.
Tårarna som hulkades fram i en trygg famn fick lösgöra smärtan.
Livet är skört, det är krackelerat. Men det finns en trygg famn.



"Tack Herre att jag inte behöver ta mig igenom ensam.
Tack för att Du håller för all min ilska, all min gråt och alla mina varför.
Tack för att Du aldrig överger mig."

Livet kan gå sönder

                                                                Livet kan gå sönder
                                                                vittra och smulas itu
                                                                Herre, Du kan alla smulor
                                                                samla och använda ännu

                                                                Livet kan gå sönder
                                                                smärta och sorg ta i famn
                                                                Herre, Du tröstar och för mig
                                                                stilla till vilans hamn

                                                               Livet kan gå sönder
                                                               krossas och brytas itu
                                                               Herre, Du helar och samlar
                                                               varje litet korn

                                                               Inget skall slängas
                                                               eller glömmas
                                                               Livet kan hela igen
                                                                                                        Miia 2012          


Texten blev skriven till kvinnocafét i Jakobstads församling 20.09.12. Temat var brustenhet.
                 

Ge bort lite uppmuntran

Uppmuntran kan vara en blick, ett leende,
en hälsning på telefon. 
Uppmuntran kan vara ett besök. 
En fråga: Hur har Du det?  
En gåva är en konkret påminnelse 
om att någon bryr sig.
Kom ihåg att uppmuntra varandra. 

Matnyttigheter

Damen är grå hårig, lite böjd och hon går med käpp.
Men hennes blick är pigg och jumpern klar rosen rosa.
Vi bokståndet tilltalar hon mig.
- Här finns så mycket bra. Har du läst.... så pekar hon på Tomas Sjödins böcker 
- Ja, jag har plöjt genom hans böcker under sommaren: svarar jag.
- Har du läst Skytte? frågar hon.  
 - Ja det har jag.

Hon funderar en kort stund, sen ler hon och säger: - Här finns så mycket bra "mat"! Sen går hon.

Jag ler, jo här finns så mycket bra mat!
Jag själv har också sökt mig till bokståndet för att få bra "mat", något nytt att tugga på.

Efter en stund sitter jag på ett seminarium. Jag känner mig inte så värst bekväm.
Jag undrar om jag ska smita ut, men väljer att stanna kvar.

- Om man inte upplevt något kan man inte ge något! 
Orden var just sådan "mat" jag behövde.
Seminariet fortsätter. Det är en dialog mellan de som ansvarar för seminariet och deltagarna.
Efter en stund får damen från bokståndet ordet. Hon har upplevt och hon har något att ge.

Hon påminner oss andra om vikten att fråga varandra hur den andra har det.
 På riktigt har det och påminner om att "hur det ser ut" inte alltid är så som det är.

Tack för matnyttigheterna i dag!
Jag ska smaka på dem och nära mig. Vill också bjuda Er mina vänner på dagens "mat"!

Det finns så mycket jag borde berätta.....

Några dagar har jag gått och känt på mig att allt inte står riktigt rätt till för ett av mina barn.
Jag har försökt locka fram det som bekymrar. Jag har försökt "prata förstånd". Lista ut vad det kan vara. Till slut gett upp och istället försökt be och vänta ut ett svar.

Oväntat i bastuvärmen kommer svaret. I skymningen sitter bara hon och jag och njuter av tystnaden och värmen. Ute är det kallt och grått. Hennes huvud är ned vänt, axlarna ihop dragna. En suck, ett andetag:

-Mamma, he e så mycki ja sko behöv berätt!

Tiden står stilla. Bastuugnen pyser. Fönstret har fått imma på glaset. Jag sitter stilla. inget annat är viktigt nu.

Sakta väller orden fram. Jag får ta del av hennes vardag och hennes bekymmer. Vi sitter stilla och  tänker båda två. Jag låter hennes ord komma i egen takt, försöker att inte ställa frågor eller ge svar. Bara lyssna in.
Stunden känns helig. En stund av förtroende, en stund av tillit.