Dina ord

Tala vackert till dig själv.
Du gör dig illa med ditt negativa språk.
-jag är en sådan......

Orden skär i  hjärtat.

Du är vacker och värdefull, för Gud skapade dig sådan.
Hans tankar och planer för ditt liv är goda.

Du räcker, du duger du är mer därtill!

Perfekt men inte fullkomlig!

Perfekt men inte fullkomlig, halsband av icke fullkomliga sötvattenspärlor, helt PERFEKT!

I denna stund, just nu, känner jag mig allt annat än tillräcklig och användbar. Jag förvånas över hur snabbt känslan av att vara tillfreds kan bytas mot missnöje.  Men jag håller på att öva mig i att inte låta andras krav, förväntningar och missnöjen får fotfäste i mitt känsloliv.

Jag är inte fullkomlig.
Men perfekt som den  jag är. Med mina gåvor och mina anlag.
Jag är inte fullkomlig, kommer aldrig att bli. Men jag får känna glädje över mitt liv. Andras liv kan jag inte bära på mina axlar.

Jag övar.


Boktips till läs sugna: Drunkna inte i dina känslor- av Maggan Hägglund och Doris Dhalin

Förlösande tankar

Somliga tankar kommer plötsligt, andra gånger kan man ana tankarna och resonemangen innan de blivit till konkreta tankar. Som en aning eller känsla man burit med sig en lång tid men inte fått fatt på. Sen plötsligt bara "föds" tanken och den är så förlösande och självklar.

Jag har en känsla som jag länge försökt fånga. Jag bara anar och känner den ibland. Stundvis känns den alldeles nära och nåbar, så smiter den iväg igen.

För att fånga tanken behövs stillhet men just nu är stillhet en bristvara och jag får nöja mig med att känna mina tankar svischa förbi.

Känslor behöver inte alltid vara himlastormande, djupa eller märkvärdiga. De kan vara små lätta vingslag i ett trött sinne. En känsla som jag  håller på att lära mig är tillräcklighet.

Jag räcker till PUNKT. De krav som ställs på mig påverkar inte mitt värde. Och ett nej på en annans förväntan är inte ett nederlag, det kan vara början till ett helande.

Dina uppgifter är inte mina uppgifter, ditt kall är inte mitt kall. Mina gränser är mina gränser och dina gränser är dina gränser.

I dag hörde jag min mun säga saker som jag bara anat att mitt hjärta känner. Jag smakar på orden, undrar och tänker. Kanske det är just det som är sanningen. Ordet som jag inte visste men som ändå fanns.

Kanske jag behövde bli varse sanningen för att kunna gå vidare. Nästa ord smakar jag redan på tungan. ett nytt ord, ett spännande ord. Förändring.

Räcka till

I går tyckte jag synd om mig själv. Mitt hjärta kändes tungt, tomt och fyllt av bekymmer.
Jag ringde min mamma och beklagade mig. En lång lista på otrevligheter rabblade jag upp.
Jag tjatade på min kära, surade åt mina barn. Grubblade, surade och ömkade mig själv.

Saker som jag inte kunde rå på hopade sig och missnöjet sög musten ur mig.

Med ilska och frustration gav jag mig iväg till församlingens bönegrupp, trodde jag...
Väl framme hade jag velat vända på tröskeln för istället för några få väninnor till mig,att utgjuta mitt hjärtat till, kom jag in till församlingens kvinnocafé, med gästtalare.

Ve och fasa, tänkte jag...

Mina vänner var där, liksom många andra  bekanta och okända.

Gud han vet allt var han har oss. Igen en gång fick mitt hjärta tröstas av orden; Du räcker till, Du är tillräcklig.

Jag behöver inget göra för att duga. När Han som skapat mig lade ner sina gåvor i mig gav han mig just de gåvor Han tänkt att jag ska ha. Gåvorna får jag använda till glädje för mig själv och andra. Vår naturliga fallenhet räcker till. Vi behöver inte "bli konstiga" eller sträva efter något vi inte är. Vi får bli dem vi var ÄMNADE att vara.

"Tack Gud för att Du håller mig i Din hand också när jag faller. Tack för att Du låter mig storma mina stormar och fråga mina varför. Tack för att Du säger : Du räcker till! Du är den jag ville att du skulle vara. Tack! "

Den objudna följeslagaren

Känslan av otillräcklighet är en objuden följeslagare för mig, antagligen också för många andra.
För mig kan känslan slå till just när livet känns bra, skönt och bekvämt.

Som i dag. En skön söndag eftermiddag.
Barnen och deras far skidar ute på gården, själv har jag en bra bok att läsa. Jag ligger på soffan och njuter, men plötsligt gör sig otillräckligheten påmind.

I ett huj är jag uppe ur soffan. Tankarna mal. Vad borde göras?
Borde jag ta itu med skolådorna uppe i skåpet? vi har ju så många onödiga skopar. Söndriga skor, för små skor, skor ingen använder.

Vad annat borde göras? Min firma gör sig påmind. Länge sen jag gett mig tid att tillverka något!
 Och inbjudan vi fick till knytkalaset! Vad skall vi göra? Barnen är trötta, jag är trött, imorgon är det vardag igen, borde vi inte gå när vi fått en inbjudan?
Vad tänker dom andra om vi inte kommer, vi har ju sagt att vi kommer!

Tankarna mal.

Olet riittävä! -Du är tillräcklig!

Jag vet, du har sagt det förr Gud!

Men gör jag rätt?
Ska jag verkligen bara lägga mig ner och läsa en bok?
Avboka besöket hos goda vänner? Får man verkligen göra så?
Tusen saker som jag vill, måste, kunde göra mal i mitt huvud.
Och den sköna känslan av frid är bortblåst.

Eller är det fel att sträcka och tänja och gå över sina egna gränser, gång efter gång för att vara till lags. För att ge efter för känslan av otillräcklighet?

"Tack Herre för att jag inte behöver känna mig otillräcklig.
Du har sagt att jag räcker till, jag duger.
För Du Herre har skapat mig. Det räcker!
Vad jag gör ökar inte mitt värde.
Tack för att Du visade exempel och drog dig undan när Du behövde vila.
Lär mig att jag räcker till, i dag, i morgon, varje dag."
Amen