Min hud är ställvis tunn och sårbar.
En blick, ett ord kan få huden att gå sönder.
Det hjälper inte att intala sig att inget känns, att jag inte såg eller hörde.
Huden går sönder.
Tåligt, ömt helar Han min ömtålighet.
Berättar att i min bräcklighet finns en styrka.
Att huden finns där, inte ett ogenomträngligt pansar utan ett tunt, tunt lager av levande celler som andas och känner. Mina skråmor och sår kommer att läka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar