söndag 27 november 2011

Jag säger NEJ!


NEJ! Nej Tack! Nej det går inte! Tyvärr, jag kan inte! NEJ,nej,NEJ, nej!
Jag är tvungen att bli vän med ordet NEJ.

Att säga nej till saker som inte intresserar är inte svårt.
Men att välja bort det som skulle vara roligt eller intressant är värre.

Jag övar att säger nej.
Känner mig skyldig och dålig och illojal.
Men jag är lojal. Lojal mot mina krafter och min förmåga just nu.

För vem kan veta  var mina gränser går om jag inte talar om var gränsen går.

Jag övar att säga NEJ, vänligt men bestämt.
På jobbet, till vänner, i familjen och framförallt till mig själv.
Det är svårast att övertyga mig själv. För nog kan jag väl sträcka mig lite till?!?!
Men nu säger jag NEJ! NEJ, NEJ, NEJ!
Vänligt men bestämt! NEJ!

torsdag 24 november 2011

Hemma!


Förra veckan tag jag ett stort steg och packade upp min toalettväska.
Det låter så löjligt. Så banalt och smått. Men för mig var det ett stort steg.

Nå står tandbortsen i en egen mugg.
Sminket i en fin vit kopp, på min egen hylla.

När jag tömde väskan grät jag.
Det gjorde fysiskt ont att rota sig.

Mina armar värker, som efter en häftig lång gråt,
fast det bara var några stilla tårar som sakta rann ner för min kind.

Jag är hemma.
Jag har bott här tillsammans med min familj i flera år redan.
Jag har inte varit borta eller på resa.
Jag har bara inte vågat steget att låta mina rötter söka sig ner i denhär jorden.

fredag 18 november 2011

Det finns inga ord


                                                               Det finns inga ord
                                                                    ensamhet
                                                                     längtan
                                                                       sorg

                                                                      Bara
                                                                        ett
                                                                    Bli Till

                                                                   ogripbart
                                                                   obegripbart
                                                                       nytt




                                                                                                    Miia
                                                                   
                                                                    

                                                                    






                                                                     
                                                                
        
                                                

söndag 13 november 2011

Årsringar, avskalande och kärnan


I går läste jag betraktelse som fick mig att stanna upp. Jag läser Tomas Sjödins bok "Jag lutar åt Gud".
Där skriver han om hur de skrapar utsidan av sitt gamla hus och hur han fascineras av det tätväxta virket, med tättsittande årsringar. Hur friskt, stadigt och bra virket ännu är efter hundra år.

Bilden talar till mig.

Uppvuxen i skogen med en pappa som tycker om skogsarbete är bilden bekant. 
Som barn har jag räknat årsringarna på stubbar, 40..50...70...hur många år?
Kärnan tät,tät går knappt att räkna.

Min man täljer pilbågar. Han söker ett träslag där årsringarna är synliga och där han kan skala av årsring för årsring från träbiten för att sen formas till en sirlig pilbåge att skjuta med.
Jag har sett på hans tålmodiga arbete. Koncentrerat smeker han träbiten, lätt lätt för han kniven över trät och skalar varsamt av ett skikt åtgången.

Bilden av trä som vuxit i skikt och sedan skalas av smärtar nästan. Det känns som mitt liv.
Just nu känner jag hur jag igen är "under konstruktion". Ett nytt lager tas bort med varsam hand. Jag förstår inte orsaken. Jag ser absolut inte vad slutresultatet kommer att bli.

Att avskalas är smärtsamt.
Jag vill protestera. Gud, du har ju redan skalat av! Finns det fortfarande så mycket arbete kvar i mig?

Mina årsringar kan inte vara många.
Men det är kanske så han vill ha oss.
Bara kärnan kvar.

torsdag 10 november 2011

Parentes!


Det här är en parentes!

Inte ett blogginlägg bland dom andra.
Jag ska berätta för Er om mitt liv, en liten glimt.

Jag är gift, har varit gift  i 16 år redan.
Jag Älskar min man. Han är min trygghet, min älskade som jag vill bli gammal tillsammans med.
Tillsammans har vi tre barn, tre döttrar. De är mina ögonstenar. Det dyrbaraste jag har.

Jag är mitt i livet. Nästa födelsedag blir mitt trettiosjunde.
Jag är en tänkare som samlar pärlor. Tankar att dela med andra. Tankar som vi kvinnor mitt i livet bär på och som skaver och gnager och ibland blir till En pärla som kan glädja andra.

Jag har haft sorger, tunga perioder i livet. Tvivlat på mig själv. Mist min tro till människor och Gud. Perioder av förtvivlan och krossade drömmar. Jag har mött omsorg och kärlek. Fått lära mig lita på nytt. Varit barnlös och barnrik. Hemma mamma och yrkesverksam. Smal och tjock. Frisk och sjuk.
Helt vanlig och unik! Guldkorn och skit. Haft drömmar som fått vänta. Omprioeriterat och blivit överraskad av livet.

Mitt dagliga arbete går ut på att förebygga hälsa.
Miia-smycken är mitt företag som får några timmar i veckan.

Min identitet är formad av två språk, två kulturer.
Jag är troende Kristen. Jag tror att Gud har en plan för mitt liv.

Min önskan är att få vara med och lyfta upp kvinnor och berätta för dem att de är värdefulla,
de har ett värde och deras liv har en mening.

Och varför denna parentes?

För att berätta att mitt liv ganska lika ditt.
Med jobb, barn, man, bakgrund och drömmar.
Därför berättar jag det här för dig.

fredag 4 november 2011

Saknad


Saknad är förunderligt.

Saknad kan komma smygande och bli en värk i kroppen.
Saknad kan vara en bitterljuv melodi som spelar sakta i bakgrunden ett helt liv.
Saknad kan vara intensivt som bländande ljus en klar vinterdag.

Saknad kan omfamna och vagga dig till ro, fylld av minnen och kärleksfulla ord.