I dag knäppte jag igen på radion när jag åkte för att handla mat.
I radion spelade jazz.
En musikform som för mig är helt obegriplig att lyssna till, men antagligen helt ljuvlig att spela och sjunga. Av någon anledningen lät jag bli att byta kanal.
Ett skval av musik byttes till ett mummel-prat som jag inte aktivt lyssnade till. Plötsligt fångas mitt intresse.
- Nuförtiden använder vi huvudet ständigt, men lyckan sitter i kroppen...... Tidigare tyckte jag inte att jag var en så fysiskmänniska.......Ett porlande skatt avbryter prater
POFF! Som ett slag i magen! Oj vad jag LÄNGTAR efter skratt! Oj vad jag längtar efter att känna lycka i kroppen inte i knoppen!
Jag längar efter skrattet som porlar och tar över. Jag längtar efter skrattet som får magen att krampa och tårarna att rinna. Jag längtar efter ögon som strålar och en röst som inte bär för den är så fylld av skratt.
Oj vad jag längtar i hela kroppen efter att skratta!
När har jag upphört att skratta så att jag kiknar?
När slutade jag att vara en "fysisk-människa", när blev jag bara en "tänkande-varelse"?
Längtar såå efter att få släppa lös ett porlande förlösande bubbel-gråt-kramp skratt utan att behöva tänka, skämmas eller hålla tillbaka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar