Jag har längtat så länge att komma iväg, men nu känner jag nästan att jag vill stanna här.
Jag har längtat så länge, efter en dröm som jag burit, nu är den här och jag vill inte mer.
Varför är det alltid så svårt att ta just det lilla steget från ombonat, bekvämt och bekant vidare ut i det okända , efterlängtade drömmen?
Jag ska våga, jag måste våga, ta det lilla klivet, jag tvekar bara en sekund till, sen ska jag ta steget.
"- Gud, visst är du med mig?! Håll min hand när jag tar klivet ut från det bekanta in i det som ligger framför. Fast jag inte är säker på stegen, led mina fötter rätt! Amen!"
Nu tar jag klivet.......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar