I går tyckte jag synd om mig själv. Mitt hjärta kändes tungt, tomt och fyllt av bekymmer.
Jag ringde min mamma och beklagade mig. En lång lista på otrevligheter rabblade jag upp.
Jag tjatade på min kära, surade åt mina barn. Grubblade, surade och ömkade mig själv.
Saker som jag inte kunde rå på hopade sig och missnöjet sög musten ur mig.
Med ilska och frustration gav jag mig iväg till församlingens bönegrupp, trodde jag...
Väl framme hade jag velat vända på tröskeln för istället för några få väninnor till mig,att utgjuta mitt hjärtat till, kom jag in till församlingens kvinnocafé, med gästtalare.
Ve och fasa, tänkte jag...
Mina vänner var där, liksom många andra bekanta och okända.
Gud han vet allt var han har oss. Igen en gång fick mitt hjärta tröstas av orden; Du räcker till, Du är tillräcklig.
Jag behöver inget göra för att duga. När Han som skapat mig lade ner sina gåvor i mig gav han mig just de gåvor Han tänkt att jag ska ha. Gåvorna får jag använda till glädje för mig själv och andra. Vår naturliga fallenhet räcker till. Vi behöver inte "bli konstiga" eller sträva efter något vi inte är. Vi får bli dem vi var ÄMNADE att vara.
"Tack Gud för att Du håller mig i Din hand också när jag faller. Tack för att Du låter mig storma mina stormar och fråga mina varför. Tack för att Du säger : Du räcker till! Du är den jag ville att du skulle vara. Tack! "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar