Livsparentes

I helgen har det varit allhelgona.
Det är en helg jag inte tyckt om.

Orsaken till min motvilja mot allhelgona är de förluter jag haft i mitt liv, och de obearbetade sorger som jag burit på. Det blir en parentes i livet varje år.

I år var det första gången jag som vuxen själv gick till gravgården och tände ljus tillminne av mina kära.

Att döden är en del av livet accepterar jag, man kan inte annat.

Jag miste fyra nära människor i min tidiga tonår. De förlusterna har format mig, min själv bild och min syn på livet.

Alla möter vi döden. Men hur vi hanskas med sorgen och saknaden är personligt. För mig har min saknad efter min morfar följt mig genom livet. Format min identitet och mitt synesätt på mig själv.

Att ha ett hopp om ett återseende och en uppståndelse suddar inte ut smärtan efter en förlust, behöver inte göra smärtan mera genomlevbar.

I år har jag insett och bejakat min sorg. Gett mig rätt att se hur min sorg format mig och mitt liv. Också ett barns sorg är en riktig sorg, en sorg som genomsyrar barnets hela världsbild och världsuppfattning. Jag har sett mig själv- jag har suddat ut parentesen och öppnat för livet.

Jag hoppas att du som bär på sorg ger dig själv rätt att sörja den tid sorgen tar.

Muistaen ja kaivaten!

Miia