Jag åkte till en början längs vägen. Vädret var mulet men milt och skidorna gled bra.
I skogsbrynet en bit från oss har rådjuren trampat upp en stig. Dit vek jag in.
Skogen omslöt mig med sina tysta ståtliga gramstammar. Jag älskar skogans stilla trygghet.
Men spåret var smalt och min kondition tillåter inga långlänkar så efter en kort bit svängde jag om.
När jag kom ut på vägen fick jag idén att ta en genväg hem över kalhygget som ligger strax framför vårt hus.
Jag valde igen ett rådjursspår, men spåret vek snart av åt höger och jag skulle till vänster.
Den snåriga lilla skogsdungen som låg till vänster hindrade inte min framfart. Det var snårigt och kvistarna slog mig i ansiktet. Men jag var fast besluten att ta just denhär vägen hem.
När jag kom ut ur den lilla skogsdungen låg snön vacker och vit framför mig. Vackra böljande vita drivor som lockade. Men ganska snart fick jag märka att det var en illussion. De lockande snödrivorna var mjuka och djupa. De dolde allt ris, stenar, kvistar, stubbar och annat bråte som låg under snön. Ganska snabbt satt jag fast med skidorna under snön, stavarna fastnade i riset, stenar som på sommaren är små och trevliga, var nu oöverkomliga dolda hinder.
En lång stund strätade jag på, fastnade, slet, drog och kom vidare, men efter en sträcka på tjugo meter satt jag fast. Snön var midjedjup. Skidorna satt fast och stavarna sjönk djupt ner och gav ingen hjälp när jag försökte häva mig upp.
Till slut såg jag ingen annan utväg än att knäppa lös skidorna. Men när jag lutade mig ner föll jag framstupa i snön. Mina ben vek sig under mig och skidorna gick inte att rucka. Inte nådde jag bindningarna, inte kunde jag vända mig på sida och rulla runt eftersom skidorna satt fast.
Benen värkte, gråten steg upp i halsen.
Där satt jag 150m hemifrån. Vårt hus såg jag, barnen som lekte på gården hörde jag men där satt jag,med snö ända upp till axlarna. Ensam och utan möjligheter att ta mig upp.
Som tur hade jag telefonen med i fickan och kunde ringa min man. Jag höll tillbaka gråten och försökte lugnt och stilla berätta för honom var jag satt.
Genast kom han pulsande genom den midje djupa snön. Min kära man- min räddare i nöden!
Så skönt att bli befriad från skidorna och inte längre vara ensam.
Tjugo minuter senare lade jag mig pladask ner på vägen framför vårt hus. Hjärtat bankade, jag flåsade och kippade efter andan, benen värkte men jag var hemma igen.
Ibland gör vi okloka vägval i våra liv eller så blir vägen snårig.
Det kan se bra och lockande ut men visar sig vara oklokt och farligt.
Ibland är det klokast av vända om.
Ibland måste man igenom det snåriga för att komma fram.
Tack och lov för räddaren i nöden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar