Jag vet att det inte för alla känns likadant, men för mig är mina rötter viktiga och att höra ihop med någon. Jag är tacksam över den familj jag har.
Under Julhelgen träffar vi både min släkt och min mans familj. Jag tror att det är en verklig gåva att trivas med sin familj och med sin släkt.
Min barndoms familj är min trygghet. Där finns min mamma och pappa, min syster, bror. Till min familj har också hört mor -och farföräldrar- nu finns bara mormor kvar.
Min mamma står för trygghet och omsorg, ett stöd när det blåser. En samtalspartner, rådgivare, försvarare och den som tror på min förmåga.
Min pappa är min barndoms hjälte. Mitt stöd och min hjälp, både i det praktiska men också en trygghet att han finns och älskar mig.
Min syster är min spegel, som jag bollar mina tankar med, som är så lik mig och så totalt olik. Min bror som står för det tysta stödet som lyssnar, säger ifrån, som ger råd och ger perspektiv för mina tankar.
Min mormor som ser MIG. Ser mitt innersta, vet vem jag är och accepterar mig för den jag är. Och älskar mig ändå.....
Min släkt från mammas sida är svår att diskutera och debattera, ofta går samtalen höga och ämnet varierar från politik, religion eller precis vad som helst som man kan ha olika åsikter om.... Ibland blir ljudnivån hög och intensiv, men mycket sällan blir någon osams, vi bara diskuterar. Eller så hittas det på tokigheter, lekfullhet och kreativitet, blandat med en gnutta vemod.
Vi är många kusiner men vår mommo-fammo har fungerat som klister i vårt liv och hållit oss samman. Men också nu när hon inte var med finns samma stämning av samhörighet, fast jag tror att vi alla saknar mommo-fammos omsorg, bjudande och trugande, kramar och blick.
Och vi kusiner är mera än kusiner, ibland känns det mera som syskon. Många av oss har sin bästis i en kusin, eller en extra syster eller bror.
Hemma hos min faster och farbror finns en annan stämning, varm och välkomnande. Här är diskussionerna personliga, innerliga. Mera lågmält, accepterande och inkluderande. Det känns som balsam för ett trött indre.
Hos min mans familj är stämningen ofta glad och uppslupen. Sällan diskuteras politik eller religion eller världens varande eller icke varande. Skratten avlöser varandra och vitsarna är många. Men också här finns en omsorg och samhörighet som gör hemma-känslan påtaglig.
I vår familj då? Min och min mans- här har vi blandat.
Jag hoppas att våra barn när de blir stora kan berätta att i vår familj : DÄR tyckte man om att diskutera och skratta! Vi berättade vitsar och var allvarliga. vi tar hand om varandra, bryr oss om varandra och håller kontakten, vi är varandras stöd och trygghet, vi älskar varandra för de människor vi är, med våra fel och brister.
För visst är det en rikedom att älska sina släktingar och ha en svärfamilj som känns som ens egen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar